Christina Mattsson är en känd profil i svenskt kulturliv. Efter en lång karriär inom radio och tv, där hon bland annat var programledare och rikskanalchef för P2, var hon högsta chef på Nordiska museet i fjorton år.

Hon har skrivit böcker och artiklar, hållit föredrag och medverkat i radio, tv och andra media inom sitt specialområde skål- och snapsvisor och andra områden som rör folkminnen och traditioner.

Aktuellt

Jobs keramik och textil är en bok om keramik- och textilkonstnärerna Lisbet Jobs och Gocken Jobs. Utgiven 2018 på Votum & Gullers förlag.

29 november föreläsning Lisbet Jobs och Gocken Jobs. Två systrar – två konstnärskap, Samlarföreningen, Kungsholmens kulturklubb, Stockholm

19 december presentation Lisbet Jobs och Gocken Jobs. Två systrar – två konstnärskap, Lundells bokhandel, Leksand

15 januari 2019 föreläsning Lisbet Jobs och Gocken Jobs. Två systrar – två konstnärskap, Stockholms veteranförening

22 januari föreläsning Lisbet Jobs och Gocken Jobs. Två systrar – två konstnärskap,Stockholms veteranförening

6 februari föreläsning Lille Bror Söderlundh, tonsättare och viskompositör, Jonsereds herrgård, Göteborg

14 februari presentation Lisbet Jobs och Gocken Jobs. Två systrar – två konstnärskap, Antikmässan Stockholm

15 februari presentation Juvelarian , Antikmässan Stockholm

19 februari föreläsning Lille Bror Söderlundh, tonsättare och viskompositör, Senioruniversitetet, Stockholm

25 februari föreläsning Lisbet Jobs och Gocken Jobs. Två systrar – två konstnärskap, Unionen Seniorer Stockholm

7 mars föreläsning Lisbet Jobs och Gocken Jobs. Två systrar – två konstnärskap, Nordens ljus Stockholm

14 mars föreläsning Lisbet Jobs och Gocken Jobs. Två systrar – två konstnärskap, Thielska galleriet Stockholm

26 mars presentation Lisbet Jobs och Gocken Jobs. Två systrar – två konstnärskap, Rotary

11 april föreläsning i repris Lisbet Jobs och Gocken Jobs. Två systrar – två konstnärskap, Thielska galleriet Stockholm

24 april presentation Lisbet Jobs och Gocken Jobs. Två systrar – två konstnärskap, Konstföreningen SR/SvT/UR Stockholm

11 maj presentation Lisbet Jobs och Gocken Jobs. Två systrar – två konstnärskap, Antikdagen Malmö

16 sep föreläsning Lisbet Jobs och Gocken Jobs. Två systrar – två konstnärskap, SIS Stockholm

12 dec föreläsning Lisbet Jobs och Gocken Jobs. Två systrar – två konstnärskap, Seniorerna Mälarhöjden Stockholm

24 februari 2020 föreläsning Lille Bror Söderlundh, tonsättare och viskompositör, Unionen seniorer Stockholm

Folkminnespodden, en podcast om gamla och nya traditioner med Bengt af Klintberg och Christina Mattsson var fortsättningen på radioprogrammet Folkminnen som sändes inte mindre än 750 gånger i Sveriges radio. Nu görs inga nya avsnitt av Folkminnespodden men 118 avsnitt ligger kvar på nätet att lyssna på för den som vill http://folkminnespodden.podbean.com   

NY BOK:

Votum förlag

Biografi

Christina Mattsson är folklorist och visforskare, men också erfaren ledare av stora kulturorganisationer. Christina är född och uppvuxen på Frösön i Jämtland. Efter studenten studerade hon vid Uppsala universitet och började doktorandstudier i etnologi (folkloristik) sedan hon upptäckt att alla de traditioner, berättelser och visor som hon hört som barn fanns som universitetsämne. Hon bestämde sig för att bli visforskare. Avhandlingen skulle handla om skålvisor.

 

Genom sin visforskning knöts hon till Svenskt visarkiv innan hon anställdes på Musikradion för att ta hand om folkmusiken i radio efter den legendariske musikproducenten Matts Arnberg. På 1970-talet kom folkmusikvågen och folkmusiken fick stort utrymme i radions alla kanaler. Christina var med och startade folkmusikmagasinet Filikromen och åkte land och rike runt och träffade vissångare och spelmän, men producerade också radiokonserter som till exempel Folkmusikveckorna i Gamla riksdagshuset.

Sedan kom erbjudandet från Sveriges television att våren 1983 vara värd för ett av sju program i fredagsnöjet Kvällen är din. Därefter följde nya uppdrag från televisionen som att under ett par säsonger leda Under klubban som sändes från kvalitetsauktionerna i Stockholm (1985–1987). Hennes mest publika insats blev Notknäckarna, en musikalisk frågesport för hela familjen med Carl-Uno Sjöblom som upphovsman och programledare. I den sista omgången som direktsändes från Cirkus i Sveriges Television tio lördagar våren 1990 var hon hans sällskap. Året därpå fortsatte deras samarbete i TV-serien Med på noterna med frågor om lätt musik med Gunnar Svensson som kapellmästare.

 

Eftersom Christina tycker om ordning och reda blev hon 1979 chef för traditionsmusiken på Sveriges radio. Det administrativa inslaget stärktes när hon tio år senare tackade ja till uppgiften att bli biträdande musikradiochef.

1992 frågade dåvarande radiochefen Ove Joanson om hon kunde tänka sig att bli rikskanalchef för P2-kanalen i det nya Sveriges radio. Utan att tveka tackade hon ja inför möjligheten att äntligen få ordning på den bångstyriga P2-tablån. För första gången utnämndes tre kvinnor som chefer för de stora rikskanalerna. Ewonne Winblad blev chef för P1, Christina för P2 och Lisa Söderberg blev chef för P3.

 

Sveriges Radio P2 var då den största och mest blandade radiokanalen med utbildningsprogram, sändningar på finska, samiska och utomnordiska minoritetsspråk. Kanalen dominerades av seriös musik, det vill säga västerländsk konstmusik, traditionsmusik från hela världen och jazz. I uppdraget ingick också att initiera och att 1993 starta lokala sändningar med seriös musik dygnet runt över Stockholm. P2 var i den dåvarande organisationen landets största musikinstitution, som förutom Musikradions sändningar omfattade Berwaldhallen med de fasta ensemblerna Radiokören och Sveriges Radios symfoniorkester. Mot slutet av decenniet avskiljdes ensemblerna från kanalen och bildade en egen organsation och under ett år hade Christina titeln konserthuschef.

2001 blev Christina erbjuden att bli högsta chef för Sveriges största kulturhistoriska museum. Att bli styresman för Nordiska museet var en uppgift som inte lockade, men hon insåg att hon, med sin bakgrund som folklorist med chefserfarenheter, borde anta utmaningen att få ordning på verksamheten.

 

Som styresman förbättrade hon museets ekonomiska situation, bland annat genom att ta mer aktivt ansvar för förvaltningen av stiftelsens över 400 byggnader. Antalet kulturmiljöer och arbetsplatser utanför Stockholm blev färre genom försäljning, överföring till annan huvudman eller nedläggning. Samtidigt gjorde museet en omfattande satsning på samlingarnas vård och förvaring och ökade sitt engagemang i digitaliseringsfrågor. På många sätt blev Nordiska museet ett modernare museum.

Christina som hade producerat tusentals radioprogram om visor och folkmusik släppte aldrig programproduktionen under åren som chef och medverkade som bisittare till Bengt af Klintberg i Folkminnen. Programmet blev ett av de mest långlivade kulturprogrammen i P 1 och sändes varje vecka från 1990 och femton år framåt. Hösten 2016 kom det populära programmet tillbaka som podcast  Folkminnespodden –  http://folkminnespodden.podbean.com

 

Under alla år på Sveriges radio låg forskningsmaterialet och väntade på att bli använt. Doktorandkurserna var avklarade, återstod gjorde själva avhandlingen. Men den kändes inte längre viktig, syftet med studierna hade trots allt varit att få jobb och Christina hade redan en fast anställning där kunskaperna kom till nytta. Istället blev det boken Helan går med en redovisning av de 150 viktigaste skålvisetyperna med kommentarer.

Boken, som publicerades 1989, fick så pass bra omdömen av visforskande kolleger att Chistina frågade etnologiska institutionen om den möjligen kunde duga som avhandling. På institutionen tvekade man, men återkom så småningom med beskedet att den kunde antas som avhandling förutsatt att det fanns en vetenskaplig inledning. Christina skrev men nu var verkligheten snabbare än institutionen. När det positiva beskedet kom att boken med sin nya inledning kunde antas som avhandling var Christina nyutnämnd chef för den största rikskanalen med ett stort och omfattande uppdrag i det nya Sveriges radio. Att begära tjänstledigt för att försvara en avhandling som ändå inte behövdes som merit i yrkeskarriären var uteslutet. Det dröjde ytterligare tio år innan hela forskningsmaterialet publicerades i en utvidgad version av Helan går kompletterad med Från Helan till Lilla Manasse, boken om den svenska snapsvisans historia.

 

Specialiserad på visor, folkminnen och andra traditioner har Christina skrivit en rad artiklar och böcker. Hon är också engagerad i ämnen som anknyter till måltiden och måltidens upplevelser och är aktiv i Måltidsakademien, men även i Vinakademien och Lilla Sällskapet.

Med erfarenhet av ledarskap i kulturorganisationer har hon också stöttat många yngre chefer. Fortfarande har hon en rad styrelseuppdrag bland annat som ordförande i Gocken Jobs AB, ledamot i styrelsen för Trångsviksbolaget AB vid sidan av vänföreningar och andra sammanslutningar. Hon var 2004–2014 ordförande i juryn för Årets Måltidslitteratur och är ordförande i Knäckebrödsakademin.

 

Christina var 20 år när hon träffade konstnären Michael Söderlundh, som hon senare gifte sig med. Livet i familjen Jobs Söderlundh har resulterat i en biografi om svärfadern Lille Bror Söderlundh, men även i ett aktivt engagemang i Gocken Jobs AB, som är ett familjebolag som förvaltar det konstnärliga arvet efter formgivaren Gocken Jobs. Christina är arbetande styrelseordförande och målet är att öka spridningen av mönster formgivna av Gocken Jobs, men även av Lisbet Jobs, som var Gockens äldre syster och Christinas svärmor.

Föredrag

Om skålvisor och i synnerhet snapsvisor

Den svenska skålvisans och snapsvisans historia är ett tidlöst ämne. Dessutom är den en av våra äldsta levande visgenrer. I över femhundra år har svenska folket sjungit visor till skålen och än idag förs den stora mängden vidare genom muntlig tradition. Knappast någon annan folklig visgenre kan uppvisa en sådan livaktighet. Våra dagars snapsvisa är inte bara typiskt svensk utan unikt svensk. Det är bara i Sverige och i svenska Finland som vi fortsätter att skapa och sjunga snapsvisor enligt den modell som blivit så vanlig: en känd melodi med nya ord som passar till snapsarnas ordning.

För närmare upplysningar: info@christinamattsson.se

Om skillingtryck

Ett skillingtryck är en liten enkel trycksak som innehåller visor, ingenting annat. Ett skillingtryck är lätt att känna igen. Variationen har varit väldigt liten under de 350 år som skillingtryck har tryckts i Sverige. Det helt övervägande antalet tryck – åtminstone fram till 1830-talet – har en särskild titelsida som gör reklam för innehållet. Senare har ordet skillingtryck blivit synonymt med de lite sorgligare visorna som var vanliga på 1800-talet, men innehållet i trycken var i själva verket väldigt varierat. Här hittar man förutom andliga visor, visor av kända författare, skämtsamma visor, folkvisor och mycket annat. Det äldsta kända skillingtrycket är daterat 1583, de yngsta trycktes på 1920-talet då skillingtrycksepoken definitivt var över.

För närmare upplysningar: info@christinamattsson.se

Om Lille Bror Söderlundh

Lille Bror Söderlundh (1912–1957), älskad och hyllad av sin samtid, har skrivit vismelodier som blivit klassiker. Hans tonsättningar av Nils Ferlins Får jag lämna några blommor och När skönheten kom till byn blev allas egendom. Han var en mångbegåvad musiker som skrev musik för revyscenen, för teatern och för baletten. Han skrev kammarmusik och flera solokonserter, bland annat en violinkonsert och med konstnärlig intuition såg han också värdet i den folkliga musiken.

För närmare upplysningar: info@christinamattsson.se

Om Lisbet Jobs och Gocken Jobs, systrar med berömd känsla för form

Namnet Jobs är för de allra flesta synonymt med de rikt blommande tryckta tygerna som sedan 1940-talet hör till klassikerna i svensk textilkonst. Det är inte lika allmänt känt att de båda konstnärerna och mönsterritarna Lisbet Jobs och Gocken Jobs inledde sin konstnärliga bana som keramiker. När de överförde sina blomstermotiv från keramik till tyg fick deras konstnärliga bana fick en ny inriktning som blev bestående och kom att få internationell ryktbarhet.

Lisbet Jobs och Gocken Jobs ritade var och en för sig ett stort antal mönster för textil metervara. Därtill kommer ett antal mönster för tavlor, schaletter, dukar, näsdukar, bonader och tabletter.

För närmare upplysningar: info@christinamattsson.se

För närmare upplysningar: info@christinamattsson.se

Böcker

Några av böckerna kan beställas direkt av mig. De är markerade med asterisk (*) Skicka gärna en epost om du vill beställa.

Fula visboken – 50 folkliga erotiska visor valda och kommenterade

(Tillsammans med Bengt af Klintberg. Med ett förord av Bengt Anderberg). FIBs Lyrikklubbs bibliotek. Nr 196.

Tidens förlag 1977. Nya utgåvor 1980, 1990 och 1996

Helan går – 150 visor till skålen samlade och kommenterade

Här presenteras de 150 största och viktigaste skålvisetyperna från förr och nu – Helan går, Hej tomtegubbar, Gubben Noak, Lambo, Långt ner i Småland och många andra. Historiska inledningar och vetenskapliga kommentarer finns till varje visa.

Gidlunds förlag 1989. (*)

Helan går – 150 visor till skålen

Omtryck av utgåvan från 1989 men med en utvidgad inledning som tecknar den svenska skålvisans historia. Boken kan med fördel läsas i anslutning till Från Helan till lilla Manasse.

Atlantis förlag 2002. 368 s. (nytryck av uppl. från 1989 med ny utvidgad inledning).

Från Helan till lilla Manasse – Den svenska snapsvisans historia

Snapsvisan är inte bara typiskt svensk utan unikt svensk. Dessutom är den en av våra äldsta levande visgenrer. I över femhundra år har svenska folket sjungit visor till skålen och än idag förs den stora mängden visor vidare genom muntlig tradition. Knappast någon annan folklig visgenre kan uppvisa en sådan livaktighet. Boken kan med fördel läsas i anslutning till boken Helan går.

Atlantis förlag 2002.

Lille Bror Söderlundh – Tonsättare och viskompositör. Med CD-skiva.

Alla kände Lille Bror Söderlundh. Han hade en förkrossande charm, hans tonsättningar av Nils Ferlins Får jag lämna några blommor och När skönheten kom till byn blev allas egendom. Här presenteras en samlad bild av Lille Bror Söderlundhs rika och mångsidiga konstnärskap. Utgångspunkt har varit brevsamlingar, klippsamlingar, anteckningar och annat material i familjens ägo. Tonsättarkolleger, musiker och sångare har också generöst delat med sig av sina minnen. En förteckning över verken och en CD med ett urval inspelningar kompletterar helhetsbilden.

Atlantis förlag 2000.

Sjung! En svensk vishistoria med texter och melodier

Det här är en populärt hållen vishistoria med 55 visor att sjunga själv. Urvalet är högst personligt och bjuder på kända och okända visor ur alla genrer; visor att festa till, visor att minnas till, visor att dansa till och visor att rodna till. Alla visor har melodistämma, ackordanalys och kommentarer som ger bakgrunden.

Natur och kultur 2004. (*)

Konsten att styra en kulturinstitution. Fjorton år med Nordiska museet.

Boken handlar om hur det var möjligt att driva utvecklingen från ett museum med svag ekonomi och ålderdomliga administrativa rutiner till ett företag som fjorton år senare arbetar modernt och rationellt med en ekonomi i balans. Styresmannen som är högsta chef måste agera både strategiskt och operationellt inom såväl det kulturhistoriska sakområdet som inom det administrativa.

Ekerlids förlag 2015.

Juvelarian. Historien om Christina Nilssons smaragder. Författad tillsammans med Elsebeth Welander Berggren

Juvelarian är den sanna berättelsen om en nedtonad museiskandal. Om Christina Nilsson – en av Sveriges största stjärnor, om en rysk tsars förtjusning, en ogenerad juveltjuv; en överintendent som hellre ville köpa tavlor och om hur en småländsk insamling lyckades återbörda en nationalklenod.

Votum förlag 2017

Artiklar

Skålvisor och skålseder

”Vad säger svenska folket när dom får en sup? – Jo, jag tackar”. En studie i 1900-talets supvisetradition. I: Tradisjon 4, 1974, s. 51–70. Även som: Meddelanden från Svenskt visarkiv. 33.

 

En visa för varje klo. I: Kräftans lov. En kulinarisk och historisk resa i kräftans värld. Rabén Prisma/GörmanGruppen 1994, s. 80–79.

 

Per Mattsson! Vad vill du? I: Gastronomisk kalender 2002, s. 27–35.

 

Lambo! – en kvarleva från gångna tiders dryckestvång. I: Jämten 2016, s. 8-17

 

Brudparets skål! I: Gastronomisk kalender 2012, s. 15–24

 

 

Sångblad och sångböcker

Visor till bords. Sångbladens historia sammanfattad. I: Allt under linden den gröna. Studier i folkmusik och folklore tillägnade Ann-Mari Häggman. Vasa 2001, s. 159–168. Publikationer utg. av Finlands svenska folkmusikinstitut. 31.

 

Sångboksredaktören vet vad som gäller. I: Värmlands nation 350 år – och lite mer därtill. En jubileumsskrift. Karlstad 2010, s. 126–128.

Annat som anknyter till måltiden

Matsignaler och andra måltidsackompanjemang. I: Gastronomisk kalender 2011, s. 84–92. Omtryckt I: Saxå kammarmusikfestival (2016), s. 299-308.

 

Grötgubben. I: Gastronomisk kalender 2013, s. 35–44 (Artikeln handlar om bakgrunden och seden att lägga en liten porslinsdocka i julgröten)

 

Hur en orientalisk vinbladsrulle blev en svensk kåldolma. I: Gastronomisk kalender 2017, s. 87-92.

Skillingtrycksvisor

Lars Fredrik Ågren – mångsysslare och skillingtrycksförfattare. I: Festbok till Torbjörn Fälldin (2008)

Carl Michael Bellman och 1700-talets visor

C. M. Völschows SupVisor af okiände Auctorer – en källa för traditionsvisor? I: Sumlen. Årsbok för vis- och folkmusikforskning 1988, s. 29–57.

 

Allehanda visor samlade i det sena 1700-talets sällskapsliv. I: En brokig samling. En bok om samlingar och samlare. Svenskt visarkiv 50 år 1951–2001. Sthlm, s. 49–55. Skrifter utg. av svenskt visarkiv 15.

 

Några Bellmansvisors vägar i folktraditionen. I: Sångens poetik. Nio nordiska forskare uttalar sig om hur Bellman och andra skriver sånger. Vasa 2001, s. 77–99. Folk och musik 2001. Finlands svenska folkmusikinstitut.

Lille Bror Söderlundh och Evert Taube

Svenska visans akademi. Evert Taube skriver brev till Lille Bror Söderlundh sommaren 1948. I: Sumlen. Årsbok för vis- och folkmusikforskning 1978, s. 74–93.

 

”Kära Lille Bror – min vän Söderlundh poet”. Om vänskapen mellan Evert Taube och hans nedtecknare och arrangör. I: Evert Taube-sällskapet årsskrift 2002, s. 86–102.

Enskilda visor

Hej tomtegubbar! I: Jul i Jämtland. Årg 50, 1985, s.12–14.

 

Små grodorna – en svensk signaturmelodi. I: Fataburen. Nordiska museets och Skansens årsbok 2006, s. 37–53.

 

Gustafs skål: I: Gastronomisk kalender 2014, s. 97-100.

Musik i radio och annat med anknytning till musik

Dirigera mera. Det är dags för kvinnliga chefer inom det svenska musiklivet. Debattartikel (DN 18/1 2000)

 

Kris i orkesterdikt. Debattartikel. (DN 24/8 2004)

 

Musikradion inte längre mitt i musiken. Debattartikel (DN 23/10 2006). Musikradion 1966–2006. Längre utvecklad version på nätupplagan 23/10 2006 (www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/musikradion-inte-langre-mitt-i-musiken)

Textilier

Antependiet från Kyrkås gamla kyrka. I: Jämten. Heimbygdas årsbok 2010, s. 78–103.

Kontakt

E-post: info(at)christinamattsson.se
eller via företaget Filikromen AB.

FILIKROMEN AB

Rörstrandsgatan 52
113 40 Stockholm

tel: 070-884 1448

Några av mina böcker kan beställas direkt av mig. De är markerade med asterisk (*) under avdelningen Böcker. Skicka gärna en e-post om du vill beställa.

OM FÖRETAGET FILIKROMEN

Det hela började med produktionen av servetter till ett bröllop i Leksands kyrka i juni 2013 när brudparet skulle överraskas med nytryck av en tablett i bomull som tryckts på Jobs Handtryck för sextio år sedan. Uppgiften visade sig vara omöjlig. Det fick bli servetter på papper istället, men minsta upplagan var 20 000 servetter och plötsligt fanns det ett problem som måste lösas. Hur blir man av med 19 900 servetter? Det var nämligen det antal som återstod sedan bröllopsmiddagen var avklarad. Det var nu Christina Mattsson startade Filikromen. Namnet blev Filikromen av samma anledning som alla tidigare gånger som det använts. Filikromen betyder ungefär ”många färger”, men har sin bredaste betydelse i visor av blandat innehåll.

MER OM RADIOPROGRAMMET

Folkmusikmagasinet Filikromen sändes första gången i september 1976. Filikromen var ett bra namn, lätt att komma ihåg och det fotografiska nytrycket av vissamlingen med samma namn hade kommit bara tre år tidigare. Blandningen av visor svarade bra mot den blandning av inslag som programmet hade. Det bevakade och informerade om framför allt svensk folkmusik och hade en öppen och generös attityd vad gällde olika slags gränsdragningar så att också gatumusik, barntraditioner och påverkningar från folkmusik på olika slags konstmusik kunde förekomma. I Filikromen var det inte folkmusiken i sig som var väsentlig, tyngdpunkten låg snarare på dess sociala funktioner och vände sig i första hand till de unga spelmännen och sångarna i den växande folkmusikrörelsen, men också till alla dem som kanske inte själva var utövare men som funnit ett alternativ i folkmusiken.

Premiärprogrammet leddes av Marie Selander och Christina Mattsson som tillsammans startat folkmusikgruppen som ett svar på de nya och större krav som den så kallade folkmusikvågen ställde på programarbetet sedan folkmusiken fått en permanent plats i Musikradions utbud. Folkmusikgruppen hade från och med våren 1976 hand om det ansvarsområde som musikproducenten Matts Arnberg tidigare skött helt själv.

Christina som förut arbetat på Svenskt visarkiv och där sammanställt det alfabetiska textbörjanregistret till nyutgåvan av vissamlingen Filikromen föreslog att det nya folkmusikmagasinet skulle heta Filikromen och så blev det.

Folkmusikmagasinet Filikromen sändes i P2 med repris på bästa sändningstid i underhållningskanalen P3, lördagar kl 11.05 innan centrala programplaneringen redan efter en månad flyttade programmets repris till tidig söndagmorgon för att programmet inom några år skulle bli en angelägenhet enbart för P2. Filikromen fanns kvar i Musikradions programtablå i nästan trettio år innan det lades ner i janauri 2006. Då hade Torbjörn Ivarsson svarat för sändningarna under många år.

MER OM GATUSÅNGAREN FILIKROMEN

Filikromen var en stockholmsk gatusångare vid 1800-talets början. J E Rydqvist beskriver honom i sin skrift Djurgården förr och nu (1833) som ”en rhapsod, ändskönt af sämsta slaget, – en före detta Gardist, hvilken under namn af Filikromen var vida känd”. Han uppträdde företrädesvis vid Hasselbacken och var ”vild, rödbrusig och försupen”, och förevisade ”de sällsammaste åtbörder, det våldsammaste ansigtsspel” då han ”sjöng till sin skorrande fiol allehanda visor och slagdängor, somliga af egen tillverkning, merendels utmärkta af en förvånande oförskämdhet”.

Claes Lundin och August Strindberg citerar i sitt kända verk Gamla Stockholm (1882) Rydqvists beskrivning av sångaren Filikromen och säger att den sistnämnde ”lånat detta sitt binamn åt en populär vissamling som under det namnet vunnit rykte långt efter det originalets namn blifvit glömdt”. Lundin-Strindberg illustrerar med en bild som ska föreställa Filikromen, men i själva verket är figuren lånad från en pikélek och bygger på en fransk förlaga. Fortfarande vet vi alltså inte hur Filikromen egentligen såg ut.

MER OM VISSAMLINGEN

Det finns mycket att säga om vissamlingen Filikromen. Den innehåller skämtsamma sånger, samma slags repertoar som man kan tänka sig att gatusångaren Filikromen hade. Innehållet är brokigt och digert med drygt 200 visor hämtade från många bidragsgivare. Samlingen framstår som för sin tid ovanligt frisk och frispråkig. Filikromens nio häften utkom med början 1850 och trycktes om ett otal gånger fram till 1865 när det nionde häftet trycktes. 1973 lät Svenskt visarkiv göra ett fotografisk nytryck i en text- och en musikvolym av det exemplar som finns i arkivets bibliotek som består av en blandning av olika upplagor för de olika häftena. Arkivchefen Bengt R Jonsson har i efterskriften beskrivit såväl gatusångaren, utgivaren som vissamlingen.

MER OM AXEL I STÅHL

Utgivaren av Filikromen kallade sig Axel I Ståhl; i andra visutgåvor av samma person förtydligar han förnamnet till Ivar. I verkligheten hette han Ludvig Theodor Öberg och levde mellan åren 1820-1860. Han var litograf, typograf, litteratör med mera och använde pseudonymen Axel Ivar Ståhl vid visutgivning; i andra sammanhang använde han andra namn. När han gav ut kokböcker kallade han sig vid ett tillfälle Lovisa Pettersson, vid ett annat Helena Lundström.