Biografi

Christina Mattsson är folklorist och visforskare, men också erfaren ledare av stora kulturorganisationer. Christina är född och uppvuxen på Frösön i Jämtland. Efter studenten studerade hon vid Uppsala universitet och började doktorandstudier i etnologi (folkloristik) sedan hon upptäckt att alla de traditioner, berättelser och visor som hon hört som barn fanns som universitetsämne. Hon bestämde sig för att bli visforskare. Avhandlingen skulle handla om skålvisor.

Genom sin visforskning knöts hon till Svenskt visarkiv innan hon anställdes på Musikradion för att ta hand om folkmusiken i radio efter den legendariske musikproducenten Matts Arnberg. På 1970-talet kom folkmusikvågen och folkmusiken fick stort utrymme i radions alla kanaler. Christina var med och startade folkmusikmagasinet Filikromen och åkte land och rike runt och träffade vissångare och spelmän, men producerade också radiokonserter som till exempel Folkmusikveckorna i Gamla riksdagshuset.

1992 frågade dåvarande radiochefen Ove Joanson om hon kunde tänka sig att bli rikskanalchef för P2-kanalen i det nya Sveriges radio. Utan att tveka tackade hon ja inför möjligheten att äntligen få ordning på den bångstyriga P2-tablån. För första gången utnämndes tre kvinnor som chefer för de stora rikskanalerna. Ewonne Winblad blev chef för P1, Christina för P2 och Lisa Söderberg blev chef för P3.

Sveriges Radio P2 var då den största och mest blandade radiokanalen med utbildningsprogram, sändningar på finska, samiska och utomnordiska minoritetsspråk. Kanalen dominerades av seriös musik, det vill säga västerländsk konstmusik, traditionsmusik från hela världen och jazz. I uppdraget ingick också att initiera och att 1993 starta lokala sändningar med seriös musik dygnet runt över Stockholm. P2 var i den dåvarande organisationen landets största musikinstitution, som förutom Musikradions sändningar omfattade Berwaldhallen med de fasta ensemblerna Radiokören och Sveriges Radios symfoniorkester. Mot slutet av decenniet avskiljdes ensemblerna från kanalen och bildade en egen organsation och under ett år hade Christina titeln konserthuschef.

Christina som hade producerat tusentals radioprogram om visor och folkmusik släppte aldrig programproduktionen under åren som chef och medverkade som bisittare till Bengt af Klintberg i Folkminnen. Programmet blev ett av de mest långlivade kulturprogrammen i P 1 och sändes varje vecka från 1990 och femton år framåt. Hösten 2016 kom det populära programmet tillbaka och sändes under ett par år som podcast.

Under alla år på Sveriges radio låg forskningsmaterialet och väntade på att bli använt. Doktorandkurserna var avklarade, återstod gjorde själva avhandlingen. Men den kändes inte längre viktig, syftet med studierna hade trots allt varit att få jobb och Christina hade redan en fast anställning där kunskaperna kom till nytta. Istället blev det boken Helan går med en redovisning av de 150 viktigaste skålvisetyperna med kommentarer.

Med erfarenhet av ledarskap i kulturorganisationer har hon också stöttat många yngre chefer. Fortfarande har hon en rad styrelseuppdrag bland annat som ordförande i Gocken Jobs AB, ledamot i styrelsen för Trångsviksbolaget AB vid sidan av vänföreningar och andra sammanslutningar. Hon var 2004–2014 ordförande i juryn för Årets Måltidslitteratur och är ordförande i Knäckebrödsakademin.

Christina var 20 år när hon träffade konstnären Michael Söderlundh, som hon senare gifte sig med. Livet i familjen Jobs Söderlundh har resulterat i en biografi om svärfadern Lille Bror Söderlundh, men även i ett aktivt engagemang i Gocken Jobs AB, som är ett familjebolag som förvaltar det konstnärliga arvet efter formgivaren Gocken Jobs. Christina är arbetande styrelseordförande och målet är att öka spridningen av mönster formgivna av Gocken Jobs, men även av Lisbet Jobs, som var Gockens äldre syster och Christinas svärmor.

Om skillingtryck

Ett skillingtryck är en liten enkel trycksak som innehåller visor, ingenting annat. Ett skillingtryck är lätt att känna igen. Variationen har varit väldigt liten under de 350 år som skillingtryck har tryckts i Sverige. Det helt övervägande antalet tryck – åtminstone fram till 1830-talet – har en särskild titelsida som gör reklam för innehållet. Senare har ordet skillingtryck blivit synonymt med de lite sorgligare visorna som var vanliga på 1800-talet, men innehållet i trycken var i själva verket väldigt varierat. Här hittar man förutom andliga visor, visor av kända författare, skämtsamma visor, folkvisor och mycket annat. Det äldsta kända skillingtrycket är daterat 1583, de yngsta trycktes på 1920-talet då skillingtrycksepoken definitivt var över.

Om Lisbet Jobs och Gocken Jobs, systrar med berömd känsla för form

Namnet Jobs är för de allra flesta synonymt med de rikt blommande tryckta tygerna som sedan 1940-talet hör till klassikerna i svensk textilkonst. Det är inte lika allmänt känt att de båda konstnärerna och mönsterritarna Lisbet Jobs och Gocken Jobs inledde sin konstnärliga bana som keramiker. När de överförde sina blomstermotiv från keramik till tyg fick deras konstnärliga bana fick en ny inriktning som blev bestående och kom att få internationell ryktbarhet.

Lisbet Jobs och Gocken Jobs ritade var och en för sig ett stort antal mönster för textil metervara. Därtill kommer ett antal mönster för tavlor, schaletter, dukar, näsdukar, bonader och tabletter.

Fula visboken – 50 folkliga erotiska visor valda och kommenterade

(Tillsammans med Bengt af Klintberg. Med ett förord av Bengt Anderberg). FIBs Lyrikklubbs bibliotek. Nr 196.

Helan går – 150 visor till skålen samlade och kommenterade

Här presenteras de 150 största och viktigaste skålvisetyperna från förr och nu – Helan går, Hej tomtegubbar, Gubben Noak, Lambo, Långt ner i Småland och många andra. Historiska inledningar och vetenskapliga kommentarer finns till varje visa.

Helan går – 150 visor till skålen

Omtryck av utgåvan från 1989 men med en utvidgad inledning som tecknar den svenska skålvisans historia. Boken kan med fördel läsas i anslutning till Från Helan till lilla Manasse.

Från Helan till lilla Manasse – Den svenska snapsvisans historia

Snapsvisan är inte bara typiskt svensk utan unikt svensk. Dessutom är den en av våra äldsta levande visgenrer. I över femhundra år har svenska folket sjungit visor till skålen och än idag förs den stora mängden visor vidare genom muntlig tradition. Knappast någon annan folklig visgenre kan uppvisa en sådan livaktighet. Boken kan med fördel läsas i anslutning till boken Helan går.

Lille Bror Söderlundh – Tonsättare och viskompositör. Med CD-skiva.

Alla kände Lille Bror Söderlundh. Han hade en förkrossande charm, hans tonsättningar av Nils Ferlins Får jag lämna några blommor och När skönheten kom till byn blev allas egendom. Här presenteras en samlad bild av Lille Bror Söderlundhs rika och mångsidiga konstnärskap. Utgångspunkt har varit brevsamlingar, klippsamlingar, anteckningar och annat material i familjens ägo. Tonsättarkolleger, musiker och sångare har också generöst delat med sig av sina minnen. En förteckning över verken och en CD med ett urval inspelningar kompletterar helhetsbilden.

Sjung! En svensk vishistoria med texter och melodier

Det här är en populärt hållen vishistoria med 55 visor att sjunga själv. Urvalet är högst personligt och bjuder på kända och okända visor ur alla genrer; visor att festa till, visor att minnas till, visor att dansa till och visor att rodna till. Alla visor har melodistämma, ackordanalys och kommentarer som ger bakgrunden.

Konsten att styra en kulturinstitution. Fjorton år med Nordiska museet.

Boken handlar om hur det var möjligt att driva utvecklingen från ett museum med svag ekonomi och ålderdomliga administrativa rutiner till ett företag som fjorton år senare arbetar modernt och rationellt med en ekonomi i balans. Styresmannen som är högsta chef måste agera både strategiskt och operationellt inom såväl det kulturhistoriska sakområdet som inom det administrativa.

Juvelarian. Historien om Christina Nilssons smaragder. Författad tillsammans med Elsebeth Welander Berggren

Juvelarian är den sanna berättelsen om en nedtonad museiskandal. Om Christina Nilsson – en av Sveriges största stjärnor, om en rysk tsars förtjusning, en ogenerad juveltjuv; en överintendent som hellre ville köpa tavlor och om hur en småländsk insamling lyckades återbörda en nationalklenod.

Jobs keramik & textil. Lisbet Jobs och Gocken Jobs. Två systrar - två konstnärskap

Systrarna Jobs konstnärskap beskriven av Hedvig Hedqvist i en rikt illustrerad bok med mönsterförteckningar och upplysningar om signaturer och stämplar. Christina har svarat för bildurvalet, gjort mönsterförteckningarna och varit redaktör.

En bångstyrig dotter

När Kerstin Mattsson var i åttioårsåldern skrev hon ner sin berättelse om barndomen och uppväxten på Edsåsen i västra Jämtland men också om ett ovanligt yrkesliv som sjuksköterska och sedan som ansvarig för driften av Axma-rör. Dottern Christina har varit redaktör.

Blomsterbrodösen Elisabet Jobs.

Elisabet Wisén-Jobs hade en central plats i konstnärsfamiljen Jobs. Vad många idag däremot inte vet är att hon själv var en blomsterkonstnär av rika mått som blev omtalad för sina rika broderier.

Petter Winge och hans värld

Boktryckaren Petter Winge var en lokal medieprofil i 1700-talets Nyköping. När stadens societet vill ha de nyaste sällskapsvisorna tryckte han visorna i skillingtryck.

Den sällskapliga visan

Decennierna kring 1800 blev den backanaliska sällskapspoesin på modet i borgerliga kretsar. Repertoaren kan knappast kallas folklig men spreds ändå brett i skillingtryck och tryckta visböcker.

https://carkiv.musikverk.se/www/epublikationer/Meddelanden_54.pdf

Skålvisor och skålseder

”Vad säger svenska folket när dom får en sup? – Jo, jag tackar”. En studie i 1900-talets supvisetradition. I: Tradisjon 4, 1974, s. 51–70. Även som: Meddelanden från Svenskt visarkiv. 33.

En visa för varje klo. I: Kräftans lov. En kulinarisk och historisk resa i kräftans värld. Rabén Prisma/GörmanGruppen 1994, s. 80–79.

Per Mattsson! Vad vill du? I: Gastronomisk kalender 2002, s. 27–35.

Brudparets skål! I: Gastronomisk kalender 2012, s. 15–24

Lambo! – en kvarleva från gångna tiders dryckestvång. I: Jämten 2016, s. 8-17

Ja, må han leva – en skålvisa med rötter i 1700-talet. I: Svenska landsmål och svenskt folkliv. 2019, s. 107-120

Sångblad och sångböcker

Visor till bords. Sångbladens historia sammanfattad. I: Allt under linden den gröna. Studier i folkmusik och folklore tillägnade Ann-Mari Häggman. Vasa 2001, s. 159–168. Publikationer utg. av Finlands svenska folkmusikinstitut. 31.

Sångboksredaktören vet vad som gäller. I: Värmlands nation 350 år – och lite mer därtill. En jubileumsskrift. Karlstad 2010, s. 126–128.

Annat som anknyter till måltiden

Matsignaler och andra måltidsackompanjemang. I: Gastronomisk kalender 2011, s. 84–92. Omtryckt I: Saxå kammarmusikfestival (2016), s. 299-308.

Grötgubben. I: Gastronomisk kalender 2013, s. 35–44 (Artikeln handlar om bakgrunden och seden att lägga en liten porslinsdocka i julgröten)

Hur en orientalisk vinbladsrulle blev en svensk kåldolma. I: Gastronomisk kalender 2017, s. 87-92.

Skillingtrycksvisor

Lars Fredrik Ågren – mångsysslare och skillingtrycksförfattare. I: Festbok till Torbjörn Fälldin (2008)

Carl Michael Bellman och 1700-talets visor

C. M. Völschows SupVisor af okiände Auctorer – en källa för traditionsvisor? I: Sumlen. Årsbok för vis- och folkmusikforskning 1988, s. 29–57.

Allehanda visor samlade i det sena 1700-talets sällskapsliv. I: En brokig samling. En bok om samlingar och samlare. Svenskt visarkiv 50 år 1951–2001. Sthlm, s. 49–55. Skrifter utg. av svenskt visarkiv 15.

Några Bellmansvisors vägar i folktraditionen. I: Sångens poetik. Nio nordiska forskare uttalar sig om hur Bellman och andra skriver sånger. Vasa 2001, s. 77–99. Folk och musik 2001. Finlands svenska folkmusikinstitut.

Lille Bror Söderlundh och Evert Taube

Svenska visans akademi. Evert Taube skriver brev till Lille Bror Söderlundh sommaren 1948. I: Sumlen. Årsbok för vis- och folkmusikforskning 1978, s. 74–93.

”Kära Lille Bror – min vän Söderlundh poet”. Om vänskapen mellan Evert Taube och hans nedtecknare och arrangör. I: Evert Taube-sällskapet årsskrift 2002, s. 86–102.

Enskilda visor

Hej tomtegubbar! I: Jul i Jämtland. Årg 50, 1985, s.12–14.

Små grodorna – en svensk signaturmelodi. I: Fataburen. Nordiska museets och Skansens årsbok 2006, s. 37–53.

Gustafs skål: I: Gastronomisk kalender 2014, s. 97-100.

Musik i radio och annat med anknytning till musik

Dirigera mera. Det är dags för kvinnliga chefer inom det svenska musiklivet. Debattartikel (DN 18/1 2000)

Kris i orkesterdikt. Debattartikel. (DN 24/8 2004)

Musikradion inte längre mitt i musiken. Debattartikel (DN 23/10 2006). Musikradion 1966–2006. Längre utvecklad version på nätupplagan 23/10 2006 (www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/musikradion-inte-langre-mitt-i-musiken)

Textilier

Antependiet från Kyrkås gamla kyrka. I: Jämten. Heimbygdas årsbok 2010, s. 78–103.